2019 års bästa album

1. NICK CAVE AND THE BAD SEEDS

Ghosteen

Ghosteen/Border

Kanske är det torftigt och på sätt och vis fel att rösta fram det sjuttonde albumet med Nick Cave And The Bad Seeds som 2019 års bästa. Skulle en sextiotvåårig rockbard som redan har bevisat sin storhet om och om igen verkligen vara det vi mest tar med oss från året vi strax lämnar bakom oss? Men egentligen representerar »Ghosteen« och dess drabbande storhet mer än så. Likt många andra titlar på den här årets bästa album-listan kämpar skivan ifråga med teman som berör existens, överlevnad och ansvar. Liknande hörs hos Sharon Van Etten, hos Purple Mountains, hos Dave och Little Simz, hos Joel Alme, Kano och Michael Kiwanuka, för att bara nämna några. »Ghosteen« berättar för oss att sorg är att älska, att älska är att leva, att leva är att en dag dö, att dö är att ha levt. Hur mycket »Ghosteen« är sprungen ur en smärtsam upplevelse var den det mest trösterika vi hörde i år. Och ett år som 2019 behövde vi nog just det mer än på länge.

2. THE COMET IS COMING

Trust in the Lifeforce of the Deep Mystery

Impulse!/Universal

Sci-fi-jazz ändå. Mer specifikt kosmisk jazz med drag av psykedelia, kraut och elektronisk dansmusik. Eller, som deras PR-utskick ville ha det till, »envisage a 21st-century take on spiritual jazz that is part Alice Coltrane, part ’Blade Runner’«. Shabaka Hutchings är säkert mest bekant som drivande kraft i blås- och trumintensiva Sons of Kemet och som allmän centralfigur inom den ack så omsusade London-jazzscenen. Det han gör med trion The Comet Is Coming är svårt att definera. Men det räcker med att du hör tonen på hans basklarinett i mäktiga »Birth of Creation« för att du ska få belöning i ditt lyssnande.

3. SHARON VAN ETTEN

Remind Me Tomorrow

Jagjaguwar/Playground

»Som lyssnare finns det mycket att plocka med härifrån men just nu blir sammanfattningen ungefär denna: Du ska aldrig ta någon för given och du ska alltid kämpa för den du håller av. Du ska inte heller glömma att kämpa för dig själv. Du har ett värde även om du säger dig vara svår att älska. Du kan älskas även om du fått höra att du svårligen har något värde.« Så skrev Pierre Hellqvist i sin recension av »Remind Me Tomorrow«, skivan där Sharon Van Etten mer än någonsin tidigare kliver fram som urstark och handlingskraftig rockdramatiker, långt ifrån den där talangfulla men ganska försynta singer-songwritern vi först lärde känna henne som.

4. FKA TWIGS

Magdalene

Young Turks/Playground

Vad är hon? Varifrån kommer hon? Förtjänar vi henne? FKA Twigs dekonstruerade pop är pretentiös så att det gör ont, men vad gör det när hon kan backa upp det med akrobatisk röst, sonisk och visuell helhetsvision, mod och ett krossat hjärta som bultar skivan igenom. I sin graciösa ljudväv är »Magdalene« mörkare än något annat vi hört från Tahliah Barnett. Kärleken är helig men svår, kan mycket väl lämna en med ett vidöppet sår och en känsla av att ha blivit förrådd: »Did you want me all?/No, not for life/Did you truly see me?/No, not this time/Were you ever sure?/No, no, no, not with me«. Hur ska hon toppa det här?

5. SOLANGE

When I Get Home

Columbia/Sony

»Varje låt är en öppen dörr. Men det finns en röd tråd: en dåsig bastrumma bildar ett slags ryggrad för hela albumet som Solange och hennes gäster improviserar runt. Atmosfären är hypnotisk, mättad, nästan så förtätad att den blir till trögflytande vätska.« Orden tillhör Jenny Sörby och hon skrev dem i sin Sonic-recension av »When I Get Home«, skivan som är Solange Knowles tribut till och utforskande av hemstaden Houston och framför allt stadsdelen Third Ward där Nola’s brukade servera sagolik po-boy, där kycklingen på Frenchy’s är svårslagen och där hon själv växte upp. Hon lyfter även på hatten till H-Town-hjältar som Devin The Dude och Scarface på ett fritt svävande album som skapar en helt egen värld i ett helt eget tempo.

6. SHY FX

Raggamuffin SoundTape

Cult.ure

Total satsning från en fortfarande supervital drum’n’bass- och jungle-pionjär. »Raffamuffin SoundTape« är en hyllning till, sammanfattning av och vägledning in i den brittiska basbaserade musik som Andre »Shy FX« Williams själv har varit en vital kraft inom i tjugofem års tid. Här finns nya tidens grimestjärnor, rappare, dancehall- och reggaeröster, soulsångare, popstjärnor och fler än så som tillsammans tar oss med på en vindlande åktur genom soundsystemkulturen. Tempot är högt, allt flätas samman och visar sig höra ihop, du har inte tråkigt en enda sekund. Ytterligt underhållande och lärorikt.

7. JOEL ALME

Bort bort bort

Razzia/Sony

Samhället vill gömma dem, helst glömma dem. De svaga och undanskuffade, alla människor som formats av ett gammalt eller återuppståndet klassamhälle, får en röst och en fristad på Joel Almes skivor. Rent musikaliskt är »Bort bort bort« lite lös i konturerna, känsla går före perfektion, även om arrangemangen är sedvanligt sublima och sångcykeln bibehålls från början till slut. Det romantiskt svärmande från sångarens engelskspråkiga skivor har tonats ner, i stället kliver en osedvanligt skarp socialrealistisk kommentator och historieberättare fram i gränslandet mellan klangfull folkrock och stökigt soulsväng.

8. LITTLE SIMZ

Grey Area

Age 101/AWAL/Border

Att hon var begåvad visste vi men få av oss kunde nog se att tjugofemåringen från norra London vars riktiga namn lyder Simbi Ajikawo hade ett sådant här mästerverk inom sig. Hennes tredje album »Grey Area« rymmer inget som helst överflöd. Tio brutalt ärliga, omsorgsfullt redigerade och vitalt producerade spår som lyser av stolthet och överlevnadsinstinkt. Här finns en imponerande variation och helhetsvision som gör att du som lyssnare liksom aldrig vill lämna skivan eller artisten och hennes värld bakom dig, särskilt som den rundas av med den självutlämnande och självtvivlande »Flowers« där Michael Kiwanukas röst skänker välbehövlig lindring och tröst.

9. PURPLE MOUNTAINS

Purple Mountains

Drag City/Border

Sedan vi senast hörde av honom hade hans liv och tillvaro rämnat. Kanske trodde vi att det fantastiska mottagandet för Purple Mountains-skivan, den första plattan från David Berman sedan sista Silver Jews-skivan »Lookout Mountain, Lookout Sea« elva år tidigare, skulle få saker att vända till det bättre. Kanske hade så också skett, ifall han inte hade tagit sitt liv den 7 augusti. Men varför spekulera? Det vi däremot kan göra är att lyssna på och fascineras av Purple Mountains-låtarna. Tio av hans skarpaste, varmaste, roligaste, mest välformulerade och genuint tragiska låtar i gränslandet mellan indieanthems och honkytonk. Och likt exempelvis Leonard Cohen befann sig David Berman som textförfattare några nivåer över även de bästa kollegor in i det sista.

10. DAVE

Psychodrama

Neighbourhood

Hyfsad debut. Rakt in på den brittiska albumlistans förstaplats. Mercury Prize-belönad. 23,6 miljoner streams första veckan, flest någonsin för en brittisk rapskiva. Mest imponerar ändå albumets lika genomarbetade som eftertänksamma upplägg och berättande. Skivans nav utgörs av terapisamtal, som främst hämtat näring från erfarenheter som Daves äldre bröder haft när de suttit inspärrade men också från hans egna depressioner. Tempot är ofta lågt, ödsliga pianoklanger slår an tonen, ändå är skivan hyperintensiv. Som lyssnare kan du aldrig slappna av. Antingen stänger du eller så verkligen lyssnar du. De flesta kan inte göra annat än välja det senare.

11. BON IVER

i,i

Jagjaguwar/Playground

Justin Vernon är ute på en intressant tripp där hans publik bara växer av att han gör konstigare och konstigare musik. Tacksamt läge förstås, även om det också finns en del risker ifall artisten glömmer vikten av att kommunicera. Där är vi emellertid inte än. Utifrån visioner och infall han delar med exempelvis Frank Ocean, Kanye West och James Blake producerar Bon Iver en majestätisk, närmast avantgardistisk och stundom apokalyptisk blue eyed soul som aldrig gör något annat än fängslar. »i, i« är en i flera avseenden orolig och mörk skiva, men dess kreativitet och skaparglädje inger ändå en känsla av hopp.

12. SLOWTHAI

Nothing Great About Britain

Method

Det är ingen vacker bild av det Brexit-krisande gamla kungariket som målas upp på »Nothing Great About Britain«. Northampton-rapparen som egentligen heter Tyron Frampton sparar inte på krutet i sin beskrivning av hur fattiga, sjuka, mentalt svaga och allmänt marginaliserade existenser fullkomligen krossas av ett samhälle där överklassen glider fram i en alltmer övergödd gräddfil. Slowthai gör det nu inte så mycket i form av politiska pamfletter utan snarare med socialrealistiska och känslomässigt starka snapshots som levereras med såväl finess som vass punkattityd i högt tempo.

13. FLOATING POINTS

Crush

Pluto/Ninja Tune/Playground

Sedan Floating Points dök upp i vårt medvetande mot sluttampen av UK dubstep-vågen med en serie singlar och EP-släpp har han konsekvent följt sitt eget huvud, sällan gjort det någon trott eller kanske önskat att han skulle göra. Där han på förra albumet »Elaenia« hämtade inspiration från Talk Talk var utrustning och instrument främsta näringskälla denna gång, inte minst synthar som Buchla, Eurorach och Rhodes Chroma, men Manchester-killen som egentligen heter Sam Shepherd påverkades även av en turné han gjorde ihop med The xx. »Crush« är klubbig och kaotisk, men också stämningsfull och känslosam. En hyllning till kontrasterna.

14. BILLIE EILISH

When We All Fall Asleep, Where Do We Go?

Darkroom/Interscope/Universal

Det är inte utan att det är befriande med skivor som från ingenstans lyckas vädra ut allt det gamla. »When We All Fall Asleep, Where Do We Go?« signalerar något annat och något nytt, är en träffsäker tonårsskildring och absolut ett barn av sin tid, men lånar också från pophistorien och ännu mer från den samtida musiken – oavsett om vi talar trap, Lorde eller Lana Del Rey. Plattan är på en och samma gång hypermodern och klassisk, på en och samma gång knäppt DIY-producerad och publiktillvänt storskalig, på en och samma gång gotiskt mörk och avväpnande lekfull.

15. LANA DEL REY

Norman Fucking Rockwell!

Lana Del Rey/Polydor/Universal

Det är knappast skivan som ger oss så himla mycket nytt. Inte heller är den direkt kapabel att omvända den publik som fortfarande ser anledning att tvivla på Lana Del Rey. »Norman Fucking Rockwell!« handlar främst om att förfina ett romantiskt svärmande och släpande och svindlande uttryck vi har lärt känna på föregångarna. Men hon och producenten Jack Antonoff lyckas på något sätt göra den retrofiltrerade noir-americanan ännu mer övertygande än tidigare, och hon fångar lyssnaren direkt med öppningsraden »Goddamn manchild/You fucked me so good that I almost said ‘I love you’«.

16. TR/ST

The Destroyer (Part 1)

Royal Mountain/Grouch/Border

Mörkt och melodiskt, dramatiskt och dansant, synthigt och suggestivt, hämningslöst och hypnotiserande. På sitt tredje album, det första på fem år, pumpar Robert Alfons på med pulserande sounds och insinuanta stämningar. Sedan senast har den Los Angeles-baserade kanadensaren renodlat sitt uttryck, tar inga omvägar, träffar hårdare än någonsin. I intervjuer har TR/ST pratat om hur han brukade fly från sanningen i stället för att hantera den, och att »The Destroyer (Part 1)« – vilket även gäller del två, som släpptes lite senare i år – gav honom chansen att ställa det tillrätta. Och som han gör det.

17. ANDERSON PAAK

Ventura

12 Tone/Aftermath/Warner

Anderson Paak fortsätter att varva högt med lågt och har väl på skiva aldrig helt lyckats (även om det var bra nära på 2016 års »Malibu«) att förmedla samma smittsamma energi och spelglädje som undantagslöst uppvisas på scen. Men: när det stämmer för denne kaliforniske multibegåvning är han lite för skicklig på att koppla ihop »då‹ med »nu« för att det ska vara möjligt att ignorera honom. Som när han bjuder in självaste Smokey Robinson i fantastiskt silkeslena Motown-uppdateringen »Make It Better«. Skivans koncentrerade format gör honom också gott, tvingar Anderson Paak att skärma av och bibehålla fokus på denna fjärde del i hans livsberättande strandortsodyssé.

18. THE HIGHWOMEN

The Highwomen

Elektra/Warner

Konstellationen må upplevas given nu men var egentligen allt annat än just det: Maren Morris countrypopfenomenet som i pur stjärnglans överglänser de andra, Brandi Carlile den opinionsbildande folkrocktungviktaren, Amanda Shires den lite udda singer-songwritern som de flesta främst känner som radarpartner till Jason Isbell och så Natalie Hemby, respekterad låtskrivare till de största (Kacey Musgraves, Miranda Lambert) men marginellt etablerad som artist i eget namn. Tillsammans utgör de en dynamisk och harmonistark kvartett där respektive olikheter och särdrag blir en tillgång som ger det gemensamma albumet en sällsynt sorts spänst och lyster, med samma närhet till bråddjupt allvar som till fyndig lekfullhet.

19. MATANA ROBERTS

Coin Coin Chapter Four: Memphis

Constellation/Playground

Släktforskningsjazz ändå. Det här är fjärde delen (av tolv planerade) i en sorts installation som altsaxofonisten och multimediakonstnären Matana Roberts – född i Chicago, verksam i New York – gör kring sina egna rötter men även kring den afrikansk-amerikanska erfarenheten. Improvisition, folkmusik av olika slag, spoken word, bluesvibrationer, sorgsen gospel och ritualistiskt frammanade röster och grymtanden avlöser och överlappar varandra i ljudbilden. Inte alltid superenkel lyssning men likafullt vackert och gripande, skrämmande och ofta påträngande. Det är friformsmusik inramad av en sorgkant.

20. KANO

Hoodies All Summer

Parlophone/Warner

Kane Robinson har sagt att den här skivan, hans sjätte fullängdare, inte handlar om honom utan om det vi känner som gemenskap och tillhörighet – och vad som kan hända när sådan gör förlorad. Omslaget talar sitt tydliga språk. Den trettiofyra år unge grimeveteranen från östra London kände att det var dags att belysa knivvåldet som plågar gatorna men ännu mer varför det sker och vem som bär ansvaret för vad som de facto är resultatet av ett samhälleligt sönderfall. Kano ser metodiskt marginaliserade människor och deras öden, berättar om dessa utan omvägar. »Hoodies All Summer« är filmisk, soulig, avskalad, tätt sammanhållen och oupphörligt engagerande.

21. ERIK LUNDIN

Zebrapojken

Mansa Banda

Kanske kom skivan bort lite i det myckna surret kring den nya vågen av gangsterrap, men vi är tämligen övertygade om att om fem, sjutton eller trettio år kommer folk fortfarande prata om och lyssna till Erik Lundins lyrik på ett sätt som knappast blir aktuellt för merparten av dagens musikartister i övrigt. Hans verklighetsbeskrivningar och förmåga att måla bilder som etsar sig fast saknar motsvarighet. »Zebrapojken«, som ju faktiskt är artistens debutalbum, rör sig mellan mörker och ljus, död och liv, tung svärta och förlösande humor. Den här gången dessutom med produktioner som förhöjer lyssningsupplevelsen.

22. MICHAEL KIWANUKA

Kiwanuka

Polydor/Universal

På »den svåra tredje skivan« låter Muswell Hill-talangen mer obestridlig än någonsin tidigare. Här finns en ovanlig sorts blick, medkänsla och eftertanke, samt en mognad självbild som gör att han inte längre ser sig nödgad att be om ursäkt för sin existens. Bland annat tar det sig uttryck i ökad musikalisk variation och experimentlusta, som producenterna Danger Mouse och Inflo förvaltar på bästa möjliga sätt med ypperliga arrangemang och rik men aldrig överlastad instrumentering. »Kiwanuka« rymmer skönhet och djup, lyfter frågor kring identitet och tillhörighet, minner om klassisk soul och rock men undviker att bli pastisch. Ett remarkabelt och högst personligt hantverk från början till slut.

23. STORMZY

Heavy is the Head

Hashtag Merky/Atlantic/Warner

Det fanns farhågor om utslätning och »Own It«-singeln med Ed Sheeran kunde vi gott ha varit utan. Ändå inser du efter bara några låtars lyssning på uppföljaren till 2017 års klassiska debut »Gang Signs & Prayer« att grimekungen från Croydon viftar undan alla tvivel och tecken på ängslighet. Stormzy utvidgar sitt sound utan att för den skull förlora sin identitet eller konsekvens. Han är den sortens självklara ledare som tar initiativ och bereder väg. Inte utan ett pris. Självsäkerhet och självtvivel sitter sida vid sida jämte honom på tronen, eller som texten lyder på ett ställe: »The spirit of depression never sleeps/ I am not the poster boy for mental health/ I need peace of mind, I need to centre self.«

24. THOM YORKE

Anima

Unsustainabubble/XL/Playground

Paranoid och dystopisk, atmosfärisk och ondskefull. I sin recension av skivan skrev Anders Dahlbom: »Yorke och producenten/mångårige samarbetspartnern Nigel Godrich bygger upp låtar med förvrängda röstloopar och våta synthmattor som aldrig kramar om lyssnaren. Att de varit inspirerade av Flying Lotus arbetssätt förvånar inte. Resultatet blir en dystopisk elektronisk ljudfond som landar någonstans mellan Aphex Twin och Tangerine Dream. En gråblek gryning i ’1984’-land. Den som hoppas på singelstark Radiohead-rock hoppas helt och hållet förgäves.«

25. DAMON LOCKS/BLACK MONUMENT ENSEMBLE

Where Future Unfolds

International Anthem

Gospel, avantjazz och medborgarrättsrörelsenröster sammanlänkas, liksom sorg och glädje, trummaskinsrytmer och harmonier. »Where Future Unfolds« inspirerar lyssnaren till att hålla ögon, öron, alla sinnen öppna. Det rör sig om en liveinspelning från Garfield Park Botanical Conservatory i konstellationens hemstad Chicago och resultatet kan utan tvekan beskrivas som protestmusik, med släktskap till allt ifrån Art Ensemble of Chicago till Public Enemy. På klarinett hörs för övrigt Angel Bat Dawid, som själv gjorde ett magnifikt och närbesläktat album i år: »The Oracle«, vilket placerade sig just utanför vår topp 25-lista.

Starka insatser även från dessa: Bill Callahan, Black Midi, Angel Bat Dawid, Moodymann, Hurula, Robert Ellis, James Blake, Cult of Luna, Burna Boy, Fat White Family, 65daysofStatic, Henok Achido, Chai, Leonard Cohen, Flying Lotus, Mr. Tophat, Caroline Polachek, The Tarantula Waltz, Wilco, Nilüfer Yanya, Jamila Woods, Vampire Weekend, Charli XCX, Danny Brown, Fire Orchestra, Carla Dal Forno, The Japanese House, Angel Olsen, Sleater-Kinney, Sisso, Sunn O))), Tyler, The Creator, Channel Tres, Amyl And The Sniffers, Alex Cameron, Efdemin, MUNA, J.S. Ondara, SEED Ensemble, Sudan Archives, A Winged Victory for the Sullen, DaBaby, Boy Harsher, Palmistry, Dalaplan, Health, Tool, David Ritschard, Youngs Teflon, Rapsody.

Framröstat av: Johan Apel Röstlund, Sara Berg, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson Franzén, PM Jönsson, Jens Karlsson Vukovich, Özgür Kurtoğlu, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén.